Kåt och villig

Har en dam i huset som försöker övertala min stackars kastrerade herre att utföra något han inte kan. Han har gjort några tappra försök, men när han inte har de fysiska förutsättningarna som krävs… En jäkla tur att det inte finns några kapabla gentlemän i närheten, för då skulle hon nog dragit iväg och uppsökt dem.

Är hundvakt åt ammisen och kan inte påstå det är en höjdare. Förutom att hon löper är vägarna här ute som lervälling så golven ser ut som fan. Håller efter det värsta, men ingen större idé och lägga energi på det innan jag blivit av med ammisen.

 

Gårdagen tillbringade jag och byrackorna hos pappa och hans sambo. Pappas sambo grävde rätt på ett par byxor ur högen med osålda hundgrejer de fortfarande har kvar från tiden då de sålde sådant. Löptikar droppar som bekant lite men ammisen gjorde succé trots detta. Hon är både äldre och mer väluppfostrad än mitt odjur. Pappa tog båda hundarna direkt på promenad när vi dök upp.

Egentligen borde jag ha båda två kopplade ute, då min hund är halt.   Men finns inte en chans att få ut de värsta myrorna i kroppen på dem om de ska gå kopplade.

Just nu ligger båda på golvet vid soffan och tvättar varandra. Blöta som de är efter avspolning. Ser så kärt ut.  Över huvudtaget funkar de där två ihop jättebra.

 

Idag ska jag åka ner till kyrkogården och tända ett ljus vid mammas grav. Saknar henne bara mer och mer. Det är så tomt och ibland känns det som om jag tappat fotfästet totalt. Hon har ju alltid funnits där för mig.

 

Grannarnas polisanmälan är nerlagd. När jag berättade vad det var frågan om skakade tjejen som förhörde mig bara på huvudet. Tyckte inte mina grannar verkade vara de roligaste då de ger sig på någon som är ensam.

Hittar jag bara något annat ställe tänker jag inte bli kvar här. Vem vill bo med grannar som uppför sig som dessa idioter? Men som sagt, under min livstid kommer ingen som på något sätt har anknytning till de svinen att få bo i det här huset. Hade de uppfört sig som folk skulle jag sålt huset förr eller senare till normalpris åt dem.

grannarna från h-et

Då har grannarna trappat upp kriget för att bli av med mig… För dem spelar det ingen roll hur tydligen. Bara den näst äldsta dottern får mitt hus, för det är antagligen i detta det hela bottnar i. Baggisen är bara symptomen på det hela, då ingen annan av grannarna har klagat på mycket länge.

Nå, om jag mot all förmodan skulle hitta någon annanstans att bo, kommer jag att hyra ut huset till de värsta hyresgästerna jag kan hitta. Skit samma om de skulle riva huset, men INGEN av grannens ungar eller släkt kommer någonsin att äga detta hus. Hellre bränner jag ner skiten.

Vad de har gjort? Polisanmält mig för olaga hot mot grupp.

 

I somras var jag dum nog att försöka vara lite hygglig mot tvillingtjejerna och beställde en bok, när de sålde jultidningar.

För någon vecka sedan var de här med boken och jag hade inte kontanter hemma så det räckte. Inte hade jag heller någon lust att åka ner extra bara för detta när jag ändå skulle ner dagen efter.

Nå, några timmar senare står de åter utanför, den här gången förstärkt med fläskberget till storasyster. Småtjejerna fick hundringen jag hade i plånboken med löfte om resten dagen därpå. Jag hade ännu mindre lust att ge mig iväg i mörkret bara för att hämta pengar.

Baggisen kom på tal och det byttes en del hårda ord och jag var fortfarande förbannad när de gick, men grävde trots detta rätt på alla mynt jag hittade. Och la det i deras brevlåda.

 

Och nu hittade jag ett litet trevligt brev från polisen i min brevlådan. (Var aldrig iväg och kollade posten igår) Där jag är anmäld för hot mot grupp.

Själv var jag hygglig nog att inte anmäla äldsta dottern när hon var hem till mig och hotade. Varför lägga sten på börda, att ha en unge som är psykiskt sjuk är tufft nog.

Men den hänsynen tänker jag inte ta nu när de har anmält mig. Och med tanke på att ungen är psykiskt labil, gud vet vad hon kan hitta på. Hon borde antagligen sitta inlåst någonstans.

Jag går åtminstone inte hem till folk och ringer på och hotar dem.

 

Så om deras plan är att med alla medel få mig härifrån, har de i och med detta tilltag försäkrat sig om att under min livstid kommer de ALDRIG få lägga vantarna på det här huset.

Turdag…

Morgonen igår började bra, vaknade strax före tio. Jag som sällan sover längre än till åtta. Redan då borde jag fattat vad det skulle bli för sorts dag. Nästa lilla ”trevliga” överraskning var att den fasta telen inte fungerade som den skulle och därmed heller inget nät.

Så jag gav mig till att försöka lägga laminatgolvet i hallen. Den som någon gång försökt lägga ett sådant golv på en yta av ca 2 – 3 kvm, där det förutom ett element finns tre dörrar vet att det är ingenting för en amatör, om man vill ha det någorlunda snyggt lagt. Golvet är fortfarande inte färdigt, däremot en och annan bräda och mina nerver. Blev till att svälja stoltheten och ringa pappa, snickaren hade för mycket att göra.

Vill inte gärna be honom om för mycke hjälp, han har redan hjälpt mig med att få bort den gamla trefashandsken som satt i hallen. Direkt inkopplad till elskåpet som finns i hallen och som jag inte vågade ge mig på själv då skåpet måste öppnas. Elen leker man inte med som halvtaskig amatör. Och jag
hade aldrig klarat av att få bort skiten själv. Pappa har förutom större kunskap även mätare som han kan kolla om det finns el i kablarna.

Har inte mycke till fantasi, vad gäller färgval i hallen, målade den gul igen. Vitt vill jag inte ha, den syns all skit på direkt och då hallen är så liten måste det vara en ljus färg. Hatt/skohylla är redan grå och därmed en färg som jag inte heller ville ha.

Nästa lilla överraskning kom när jag hämtade posten, vi fyllde i fel jävla registreringsbevis till bilen. Så hon som köpte mammas bil står nu som ägare till min bil… Jag som i min enfald trodde att det bekymret åtminstone var avklarat. Men icke. Och som grädde på moset hittar jag inte registreringsbeviset till mammas bil. (Går inte att hitta ett skit i huset just nu.) Alltså måste jag ringa transportstyrelsen för att få ett nytt bevis. Där de glatt meddelar att de inte kan skicka ut något bevis hem till mig, om jag inte har ändrat adressen hos adressändring. Vilket i sin tur innebär att brevet går i retur, då det inte finns någon utdelningsadress.

Något som tar flera dagar och dessa papper måste vara tillbaka dit inom tio dagar, så de kan rätta till det hela.

Åkte ner till byn och knackade på, på baksidan av posten och killen jag förklarade situationen för lovade att se till att jag skulle få beviset till min brevlåda. Passade samtidigt på att gå in på biblioteket för att göra en adressändring, då det inte gick att ringa eller kolla nätet här hemma. De lovade att skicka ut papper men för eftersändning ska de jävlarna ha 500 kr betalt. Trots att jag förklarade att min mamma är borta. Snacka om att vara fräcka.

Men min dag igår kunde mycke väl ha slutat på sjukhuset, med rejäla skador. När jag gick till brevlådan tog jag med soppåsen. Det är ca 10 m mellan tunnan och brevlådan och när jag senare såg på soptunnan låg där en rejäl gren från en tall. Exakt där jag hade stått två minuter tidigare. Drog undan den ner vid diket och den vägde en hel del…

Askan är nu gravsatt och en av mammas väninnor, som inte kunde vara med vid begravningen var där + ”dottern”. Skickade mess till henne, då hon inte hade någon möjlighet att närvara vid begravningen. Kände mig mer eller mindre tvungen till det, ”dottern” hade trots allt en hel del kontakt med mamma.

Gav ”dottern” en väska med tvättmedel, blöjor och två par stickade strumpor i olika storlekar. Och fick se nytillskottet efter att vi gravsatt urnan med aska. Lillkillen, som fortfarande var namnlös den 6 sep, sov sig igenom det hela under en filt. Vi hade tur med vädret, så ”dottern” hade en filt över barnstolen för att skydda honom från solen.

Jag bar askan själv och lämpade över jycken på prästen. Också Lucas fick vara med och han stoppade ner nosen i det lilla hålet några gånger. Något mamma nog log åt i sin himmel. Däremot skulle hon ha tagit väldigt illa vid sig om Lucas hade fått vara med vid någon annans gravsättning. Sådant skulle aldrig ha passat sig.

Ofta har jag tänkt tanken att jag måste ringa mor och berätta eller fråga om något. Eller har varit på väg att packa ner duschgrejer för att åka hem till henne och duscha. Tänkt att jag lämpar in hunden hos henne medan jag handlar, så slipper han sitta i en varm bil. Eller tänkt ringa för att fråga om hon inte ska hälsa på Baggisen.

Baggisen som kom in med en ekorre för någon vecka sedan igen…

ReS har åkt och dyker upp till höstlovet, så där har jag åter igen gräs att klippa. Något jag inte gjort på två veckor. Behöver klippa mitt eget gräs också. Men orkar inte. även österrikarna har åkt och ska ta en tur med cykeln dit och kolla om det finns zucchini kvar att hämta. Innan pappa dyker upp, han ska komma till eftermiddagen.

Så det är dags att åter torka tårarna och lufta på hunden.

Goda grannar

I konsten att hålla en någorlunda grannsämja ingår knappast att låta den psyksjuka dottern att hota med att avliva katter, om man själv inte gör detta. Lika lite rekommenderar jag att grannen går och plockar svamp på baksidan av mitt hus. Vilket den psyksjuka dotterns mamma idag har gjort.

Trodde inte mina ögon när jag såg henne gå runt och leta svamp på mitt ställe. Såg först inte vem det var och sket i det också. Vem det än var fick hon skylla sig själv om hon var hundrädd. I normala fall ropar jag till mig hunden.

 

Fittan försökte först smita undan, men jag kände allt igen henne. Vi sa inte ett ord till varandra och hon kan räkna med att efter detta lär vår frostiga grannsämja vara djupfryst. Slår vad om att det var hon som plockade svampen förra året också då det var ovanligt lite.

Som tur är har ReS och jag redan plockat rätt på det mesta för några dagar sedan. Och framöver lär jag göra dagliga turer för att kolla av svampen, för hennes del ska det inte bli fler. Trampar hellre ner de i backen om jag inte orkar plocka.

 

Håller fortfarande på och plockar i alla saker. Gör ett ryck då och då, orkar inte hålls med det vare sig fysisk eller psykiskt flera timmar i sträck. Köket är inte längre i ett totalkaos, då jag flyttat in sorterandet till vardagsrummet.

Måste också lösa detta med soffa hit in. Det funkar inte med två udda fåtöljer. Hur bekväm tv-fåtöljen än är.

Mer lögner

Lägenheten är såld och då jag inte hört något från köparna, måste de ha varit nöjda med städningen. Som EE och ReS fixade åt mig förra lördagen. Själva sluttömningen av alla större saker gjordes på torsdagen före av pappa och min gudson.

Gudsonen som efter dryga 13 år inte är sambo längre, utan en gift man. Jag var med på bröllopet. Det var samma präst som vigde gudsonen och hans sambo som höll i mammas ceremoni i kyrkan.

EE, Ch och hans mor var också med, var av de två sistnämnda bara var med i början, då Ga lyckades trilla i trappan och slå sig. Varefter Ch drog iväg med mor sin till akuten. Lättare hjärnskakning tydligen.

ReS var inte med i lägenheten, hon var hundvakt och kock, då vi efteråt skulle grilla, fick hon som jobb att sköta den biten.

 

Det var beräknat att vi skulle vara nio stycken till maten, men den nyblivne äkta mannen till gudson hade väl fått order om att komma hem direkt när jobbet var klart. (Min pappa sa att så går det när man gifter sig, bättre att vara sambo…) Och med Ch och Ga borta + att pappas sambo inte kan äta vad som helst, blev det en hel del mat över. Som ReS och jag åt på i flera dagar efteråt.

Snickaren var med till maten, men inte i lägenheten. Han var tvungen att hjälpa en bekant med taket, då bekantingen lyckats med att själv trilla ner från sitt tak och tillbringa några dagar på intensiven några veckor tidigare. Vilket gjort att bekantingen inte var i skick för att göra taket
klart själv.

 

Pappas sambo, Ki, verkar vara trevlig. Vet inte speciellt mycke om henne, men också hon har fibro. Så henne behöver man inte förklara den biten för i alla fall. Och jag slapp dessa blickar som pappa gett mig förr om åren när jag inte orkat göra vissa saker. Trots att jag satt i fåtöljen en hel del.

Snickaren och EE återknöt bekantskapen med pappa och de två herrarna satt och pratade som värsta sortens skvallerkärringar. De har en hel del gemensamma intressen, så som dragspelandet och hantverkandet. Pappa har officiellt inte jobbat inom byggbranschen i Sverige, men han började sin yrkeskarriär som snickarlärling i Finland en gång.

Jag har hunnit vara på ett besök hemma hos pappa och Ki och då huset saknade bastu, när pappa flyttade hem till Ki, har han självklart byggt en.

 

”Dotterns” så kallade dåliga rygg har fått sin lilla förklarning. Den lilla förklarningen är snart tre veckor gammal… Ändå fortsätter hon att ljuga.

ReS har varit där på besök och sett pojken och försöker att medla mellan oss, men när ”dottern” fortsätter att ljuga, vette sjutton om jag ens har någon lust att lyssna på några förklarningar.

Jag kan köpa att man själv inte har en aning om att man är gravid till att börja med. Finns ju de som inte vet innan ungen pluppar ut, men i hennes fall är det inte så. Enligt ReS visste ”dottern” inte om att hon var gravid innan påsk. Trots att ”ryggproblemen” började långt före påsk, när mamma ville ha hjälp med att hämta hyllan från IKEA. Redan då sa ”dottern” att hon kunde köra, men fick absolut inte bära något tungt.

 

Tydligen hade hon inte ens sagt något till sin egen mamma innan heller. Först en månad innan eller så. Att hon gick upp i vikt var det antagligen inte många som reagerade på, då hon hela sitt liv haft problem med vikten.

Nå, om hon var ute efter att chocka folk, så lyckades hon, för att hon skulle ha barn stod knappast högt upp på min lista av sådant hon kunde ha tänkt sig att göra.

Ro är vad jag förstod av ReS mäkta stolt över att ha blivit far och jag är glad för hans skull. Om han blir en bra pappa är en annan sak, då risken är stor att han är för snäll.

 

Själv är jag i vanlig ordning både trött och sliten. Huset ser ut som ett bombnedslag, med saker högt och lågt. Har en dammsugare på altanen, två inne i huset. Två bilar på gården och garaget halvfullt av en massa diverse saker. Saker som måste sorteras, då en del av dem inte kan stå kvar där utan att bli förstörda.

Tvättmedel kommer jag inte behöva köpa de närmaste fem åren eller så. Har över fem kilo tvättmedel och det brukar gå åt ett kilo om året. Möblerna som jag inte själv kan ha är inga problem att göra sig av med juridiskt, värre med bilen.

Försäljningen av lägenheten blev lite omständligare, men jag behövde bli av med den, då den annars skulle ha stått och kostat pengar. Antagligen kunde jag ha fått lite mer för den, men den vinsten skulle ha ätits upp av hyran.

 

Urnan med askan ska gravsättas om en dryg vecka. Det blir en liten ceremoni och har sagt till den av mammas väninnor som inte kunde vara med på begravningen att hon kan närvara om hon vill. Måste höra med några av de andra också antar jag.

Prästen ska vara med den här gången också.

 

Trots att jag nästan står till knäna i mammas alla saker är det som att jag fortfarande inte riktigt har fattat att hon är borta, att hon kommer inte tillbaka.

Känslomässigt har det inte varit så svårt att tömma lägenheten, men den var aldrig mitt barndomshem. Det är svårare ett sitta här och sortera i lådorna när man hittar gamla foton eller saker som är förknippade med mamma.

Soffgruppen har Röda Korset fått ta + en del annat. Kommer att köra dit fler grejer framöver.

 

Dags att torka tårarna och försöka fortsätta här.

övertrött

Borde sova. Är övertrött och har ont över allt. I kroppen och själen. Mina kusiner har åkt hem och långsamt börjar det gå upp för mig att jag aldrig mer får se min mor. Men jag vet inte om jag klarar av att sova, tankarna bara mal runt i skallen. Hur ska jag fysiskt orka ta rätt på allt? Lägenheten ser ut som ett bombnedslag nu, då jag och kusinerna har grävt oss igenom alla kläder. De ser ut som ett mindre zigenarfölje med bilen lastad till bristningsgränsen, så det är tur att det är mörkt.

 

Jag höll ihop på begravningen, klarade av att uppföra mig som ”folk”. Inga sammanbrott, bara tårar.  Och tydligen tyckte de flesta att det var fint ordnat. Än finare hade det annars varit om jag fått min mamma tillbaka.

 

Saknar Baggisen också, de andra två var inne när hunden och jag kom hem. Så får väl gå ut och ropa lite. Ytterligare en orsak till att jag knappast lär kunna sova.

Heil reinfeldt

I Danmark hade de en fullsatt kyrka med kungligheter ochpolitikertoppar som ville stötta dem som drabbats i Norge. Men här har Heil Reinfeldt vad jag sett och hört bara lite lätt beklagat det inträffade. Fast vem blir förvånad? De flesta vet redan att Heil Reinfeldt inte vet vad empati över  huvudtaget är. Vad jag inte begriper är att dåren som sköt tydligen hade Heil Reinfeldt på någon form av dödslista istället för mejllistan som han skickade ut sitt manifest till.

Fast det kanske var tur att Heil Reinfeldt inte fick manifestet personligen, han kunde ha fått fler ”bra” idéer på hur man utrotar ohyra. (arbetslösa och sjuka)

Jag har haft det förberedande samtalet med prästen och hans adept. En ung tjej från Finland. Hon ska sköta en del av begravningen, delar som en präst inte måste sköta. Begravningen kommer att hållas på finska, ett språk som de flesta närvarande kommer att förstå. Med undantag för de tre tyskarna då.

De tre av släktingarna som ingen finska kan, kan begravningsritualen utantill på svenska. I alla fall två av dem. Det kommer sammanlagt att närvara tre präster där.

Idag har jag fått undan lite större grejer från lägenheten och vinden igen. Bokhyllan som inte gick att sälja och hörnskåpet. Ch och hans mor var och hämtade de sakerna idag. Tv-bänken fick inte plats i bilen deras, så den får de ta en annan dag.

Vardagsrummet är i princip tömt på alla småsaker och en del större. Mattor, gardiner och blommor är dock fortfarande kvar. Fick blodtrycksfall idag igen och blev tvungen att sätta mig i deras bil en stund medan de surrade fast skåpet. Höll på att slå i backen. Varför vet jag inte, men kanske var det undermedvetet. Hörnskåpet köptes en gång in till huset och mor har haft det över 30 år…

Hade känning av blodtrycksfallet redan när jag kom till lägenheten, så jag har inte burit mycket av det hela. Hade nog med att hålla mig på benen. Ch till och med erbjöd sig att köra mig hem, så jag måste ha varit bra blek en sväng.

Jag har ingen möjlighet att ta rätt på eller behålla allt, så det känns tungt att vara den jävla realisten jag trotts allt är. Köket kommer nog att bli värst och jag har ännu inte bestämt mig för hur jag ska göra. Om jag gör mig av med mitt eget vardagsporslin och tar rätt på mors eller ej.

Den riktiga saknaden efter mor har ännu inte infunnits sig, det går fortfarande att låtsas att hon är i Finland. För det skulle ha varit där hon var nu. Men efter fredagen går det inte längre att lura sig själv.

Och snacka om att Telia är fräcka, de skickade ut en räkning där det är meningen att det ska betalas in för kvartalsavgiften, fr.o.m augusti och tre månader framåt. Tydligen måste man säga upp telefonen tre månader innan man dör… Ska ringa dem imorgon, orkade inte göra detta förut idag och nu lär fakturaavdelningen ha stängt.

krascha

Jag har för mycke att göra för att verkligen fatta vad som hänt. Har ont över allt och petar i mig lite extra av värktabletterna. Den som ”lider” mest just nu är annars hunden. Jag orkar helt enkelt inte göra några längre turer med honom, att rensa i mors lägenhet är jobbigt nog, på alla sätt.
Jag har ju ingen möjlighet att ta hit alla hennes saker. Så mycket kommer att hamna på soptippen, både härifrån mig och mor. Vissa saker går helt enkelt inte att sälja och är inte värda att betala annonskostnaden för.

Jag fick hjälp av EE och snickaren i tisdags, tack och lov, så har fått hit lite av de större grejerna som jag ska ha kvar. Och tro det eller ej, men min far ska hjälpa till efter begravningen också!

Jag bad LEE, mors granne/f.d arbetskompis att ringa far min för att han skulle få ta rätt på sin klocka. Ett golvur som jag inte har någon plats för och om jag hade ställt det i garaget, skulle det snart vara förstört. Vilket vore synd, även om jag själv inte är speciellt förtjust i klockan.

Vi höll sansad ton båda två och undvek att prata om orsaken till varför vi inte har haft någon kontakt på många år. Och det är väl bäst att inte nämna den saken över huvudtaget, för jag har vare sig glömt eller förlåtit.

Fick en inbjudan att komma på besök också, för att träffa far och hans sambo, när begravningen var förbi.

De ringde från begravningsbyrån och det var bara elva stycken som hade föranmält. Men det blir fler, Finlandsfolket, där kommer garanterat tre eventuellt fler. Ch och hans mor sa att de också skulle gå. Med ReS vet jag inte än, hon visste inte om hon skulle hinna hit.

Vad gäller morbröderna… frågan är om den näst yngsta kan slita sig från golfen, vilket var orsaken till att han inte hade tid att ens masa sig hitåt, innan det var för sent.

Inte hade min faster heller anmält sig, den skatan. Fast varför förvånas, hennes särbo är väl viktigare. Det var ju viktigare att åka på minisemester med honom än att låta mig sov hos henne när mor var på intensiven. Så jag hade sluppit köra så långt.

Hundkraken har under tiden mor var på sjukhuset fått fara runt hos en massa olika människor. Tack och lov har det gått utmärkt på samtliga ställen. Bl.a var han hos prästfrun och gjorde stor succé. Han var bra mör när han kom hem efter en hel dag med ungar och bad. Och var välkommen tillbaka vid senare tillfälle vid behov.

****

Så, åter hemkommen efter ytterligare en tur till lägenheten tillsammans med Ch och hans mor. Det blev ett litet missförstånd mellan oss, de trodde att vi skulle rensa ordentligt där idag. Medan jag erbjöd Ga, Chs mamma en bokhylla som ligger isärplockad på vinden. Nå, blev av med den gamla utmärkt fungerande tjocktv:n och en av videoapparaterna. Och nästa vecka, när de har kärra, ska de ta med sig hörnskåpet + tvbänken som hör ihop med tv:n. De grejerna åtminstone ur världen.

Behöver göra en massa här hemma med, men jag orkar inte. Jag har även varit till soptippen en sväng tillsammans med EE och snickaren med en kärra med skräp.Så lär nog krascha här resten av dagen och titta på webbtv, om jag hittar något som går att se på. Med en hund vid fötterna och en eller två katter draperade över mig.

mamma 19410713 – 20110711

stick

Klockan är strax före fyra på morgonen och jag har precis
blivit stucken av en geting. Strax ovanför bröstet på vänster sida. Det svider
som fan och jag har tidigare inte haft några våldsamma reaktioner på
getingstick, men har inte heller varit helt utan reaktion. Har fortfarande
problem med foten jag blev stucken på för någon vecka sedan. Nå, dör jag av
detta, lär väl f-kassan vara glad och Heil Hitler Reinfeldt jubla, ytterligare
en av hans judar som kostar är borta.

 

Varför jag är vaken vid denna okristliga tidpunkt? Försök
och sova med en hund som har dålig mage och behöver ut. Vilket i och för sig är
snällt av hunden att han säger ifrån. Fast att hunden är dålig i magen är bara
grädde på moset, mor ligger fortfarande på sjukhus och är numera flyttad till USÖ,
IVA. Och de vet fortfarande inte vad som är fel.

 

När jag inte kunde sova och hund i alla fall måste ut gjorde
jag ett försök med att kasta in lite mer av veden och det var då getingen stack
mig.

Det ser ut som det svullnar runt sticket lite, men finns
inte en chans i världen att jag ringer efter någon form av hjälp, även om det
sägs att kvävningsdöden ska vara hemsk.

 

Nä, dags att posta detta. Antingen klarar jag mig eller
också inte. Och om någon läser detta, lär det ske när det är för sent.